Niklas

Niklas Larsson, en extremt vanlig person. En person som ibland gör saker som är extrema för honom och kanske också för en del andra vanliga människor. Han är absolut inte extrem, många många andra gör lååångt mycket mer extrema saker. En del tycker att bestiga Mont Everest är extremt, men den som gjort det 10 gånger tycker kanske inte att det är så märkvärdigt.

Galan 2014

Så jag är alltså extremt vanlig! 🙂

Det jag själv kan tycka är lite extremt med mig, är att jag ibland gör för mig extrema saker. Jag bestämmer mig, sen gör jag det.

När jag första gången åkte de nio milen mellan Sälen och Mora, öppet spår, var det väldigt extremt för mig. När jag året efter åkte de nio milen igen, under öppet spår på söndagen veckan innan Vasaloppet, för att sedan åka samma sträcka en vecka senare på det riktiga Vasaloppet, då tyckte jag att DET var extremt. 2016 var det sen dags att ställa sig i spåret ännu en gång. Denna gång blev det öppet spår (9 mil) på söndagen som jag sedan följde upp med öppet spår (ytterligare 9 mil) på måndagen dagen efter. Extremt? Ja, för mig var det det. Men för de som kör samtliga lopp under Vasaloppsveckan är det ju iiingenting.

I mångas ögon kan jag tyckas hitta på extrema saker, ändå är jag väldigt vanlig, extremt vanlig.

När jag för några år sen var på hälsokontroll, som jag blev anmodad att gå på via min arbetsgivare, blev jag varse att jag kanske njöt lite väl mycket av livets goda. Jag var överviktig, stressade en hel del både i jobbet och privat. Godis-skålen som ställdes fram på tv-bordet, efter den kraftigt överdimensionerade fredagstacosen med tillhörande obligatoriska flaskan rött vin, var snarare en skål avsedd för en finare julbordsbuffé för ett fotbollslag än en skål avsedd för fyra personer. Lägger man därtill att den enda fysiska aktivitet jag försett mig själv med under ca 20 år, var att träna rodel i soffan, kan man lätt förstå att mina värden på hälsokontrollen var minst sagt värdelösa. Hade jag varit en bil hade det blivit körförbud och ombesiktning.

114kg

Här hade jag gått ner 3 kg, ner till 110kg

Det blev en väckarklocka, jag började gå till gymmet varje lunch. Kände mig väldigt malplacerad där till en början, jag passade inte in alls. Kan inte säga att jag lös av självförtroende varje gång jag klev in genom dörrarna, där i mina ögon ALLA andra kunnat ställa upp i en fitnesstävling redan i morgon. Men jag hade bestämt mig, jag vill leva. Jag vill se mina barn skaffa egna familjer, bli morfar och farfar. Jag vill leva, jag har så mycket kvar jag vill göra och uppleva. Om träning var en väg att undvika att plocka ner skylten allt för tidigt fick det bli så. Jag gick dit varje lunch, roddmaskinen och jag blev ganska bra polare under det första året. Det blev där jag till en början lade den mesta tiden, 6,5 km varje lunch.

Tråkigt? ja så in i bänken! Så jag var tvungen att hitta en motivator. Jag anmälde mig till Vasaloppets öppet spår…

Nu kanske du tror att detta är ännu en som snöat in på träning i alla dess former och att min blogg enbart kommer att handla om träning. Så är det inte. Visst, min resa mot Ironman 2017 kommer du att kunna följa. Men jag är nog egentligen mer intresserad av hur stor inverkan hjärnan har på det vi företar oss. För mig är resan mot målgången i Ironman större mentalt än fysisk. Jag vet att jag kan träna, det kan alla.

Jag måste ha VILJAN och motivationen att faktiskt göra det också.

Jag lovar det har jag!

Välkommen till mig och mitt alldeles vanliga liv! 🙂