När banden från handleden klipps av, har starkare band knutits!

Det här blir förmodligen både mitt längsta och mitt svåraste inlägg på denna blogg hittills.

Hur sammanfattar man en resa som pågått i flera år?

Hur sammanfattar man ett års förberedelser?

Jag hoppas att du orkar att läsa hela inlägget, men jag hoppas än mer att jag kan hitta rätt ord för att beskriva alla mina tankar. Tankar som jag på något sätt vill omsätta i inspiration och eftertanke till dig. Jag vill inte att detta inlägg skall bli en egotripp, jag vill att DU skall få ut något av det!

Jag hoppas också att jag skall kunna sätta ord på de frågor som jag fått efter loppet: Hur känns det, känns det tomt nu, är du sliten, kommer du att göra det igen? Samt konstaterandet som många har sagt: ”Herregud, det hade jag aldrig klarat.”

För lite drygt ett år sedan anmälde jag mig till Ironman i Kalmar 2017.

Föga förstod jag då att mer eller mindre 100% av min fritid skulle kretsa runt träning och förberedelser för att ge mig själv en rimlig chans att faktiskt också ta mig i mål.

Men så blev det, närapå allt har kretsat runt min träning och förberedelser.

Borde jag ju kunnat räkna ut, jag anser mig vara något sånär normalbegåvad, så jag borde ju ha förstått det om jag frågat mig själv några få frågor:

1: Kan du crawla?

Svar: Nej!

2: Har du någonsin cyklat på en racer/tempocykel:

Svar: Nej, har i vuxen ålder knappt cyklat på en vanlig cykel.

3: Har du någonsin sprungit ett Maraton?

Svar: Nej, som längst har jag sprungit 21km, när jag var 18 år. Sen dess har jag knappt tittat åt ett par löparskor, då en noshörnings löpsteg framstår som en gasell i jämförelse med min löpteknik.

 

Hade jag ställt mig dessa frågor hade jag kommit lite närmare i förståelse av vad som skulle krävas. Men, jag hade ändå inte förstått hela vidden av vad som skull komma att krävas av mig. Inte för att det hade förändrat något i mitt beslut, absolut inte!

Mitt beslut var fattat utifrån två delar:

1: Jag ville ge mig själv en rejäl utmaning, en utmaning som var så stor att jag var tvungen att ge allt för att klara av den. Med det också skapa motivation att träna.

2: Jag ville testa mina gränser av vad jag klarar av, både mentalt och fysiskt

Att allt kom att bli så mycket större än vad jag anat, var ju med dessa två utgångspunkter bara en bonus.

I stort tycker jag att jag lyckades ganska väl med mina förberedelser, träningsmässigt hamnade jag något lägre i antal timmar än vad jag hade i min plan.

Mest pga av att mitt knä inte tillät mig att springa mer än någon kilometer innan det började protestera högljutt. Det blev många träningspass som slutade i att tårarna sprutade av den smärta som strålade genom höger knä. Vilket i sin tur gjorde mig, rent ut sagt, heligt förbannad och med det någon hink mer av tårar.

Men ett antal träningstimmar har också försvunnit av mer angenäma anledningar, bjudningar, jobb, födelsedagsfirande mm mm.

Men i stort har ändå min träning gått enligt plan.

Det är här jag menar att det mesta privat har kretsat runt mina förberedelser. ”Om vi åker på middag i kväll behöver jag gå upp tidigare i morgon, för att genomför det pass jag missar i kväll”, ”Jag behöver äta något ”riktigt” innan vi går på hockeymatchen i kväll, så jag har energi att träna efteråt”, ”finns det gym på hotellet jag skall bo på under min tjänsteresa?” . Ni fattar……

Sen handlar förberedelserna om såååå mycket mer än fysisk träning.

Cykling:

För mig som nästan bara sett en race-hoj framför motorhuven i bilen, när jag suttit bakom ratten och irriterat mig över att den där rackarns cyklisten borde kunna cykla på cykelvägen i stället. Blev hela cykeldelen en helt ny värld!

Att hitta rätt cykel var ett projekt bara det!! Hittade förvisso ett par hojar som såg för jäkla fina ut, kommer ihåg att jag tänkte: en sån skall jag ha, ända tills jag tittade på prislappen! Insåg att jag till priset av en riktigt fin cykel tex kunde få: en bättre begagnad bil, en hyfsad öppen båt eller en resa för 2 till Västindien i ett halvår.

Jaja, till slut hittade jag i alla fall en cykel jag var nöjd med, eller ja, jag var nöjd till en början…. Sen insåg jag rätt snabbt att den sadel som satt på cykeln när jag köpte den, skapade en ”oro” i de nedre regionerna som inte kändes helt komfortabelt.

Nytt projekt: ny sadel, timmar av googlande, testande och till slut köp.

Sen har det tillkommit projekt runt cykeldelen under hela året: hjälm, verktyg, hållare, tempo-bågar, nya hjul osv. Vart och ett av dem som en egen liten tidstjuv från mitt fokus och träning.

 

Simning:

Visade sig att även här fanns en djungel av våtdräkter och simglasögon. Införskaffandet av våtdräkt gick emellertid rätt smidigt, jag läste ”bäst i test”, beställde och några dagar senare låg den på posten. Då blev i stället simglasögonen en utmaning, köpte simglasögon efter simglasögon, men alla läckte efter en stunds simmande!

I våras när jag började simma utomhus igen kom jag på problemet. Jag är tydligen utrustad med ett par tämligen fylliga kinder, som dessutom har en benägenhet att röra på sig hela tiden! Ett leende under vattenytan resulterade oavkortat i vattenfyllda koppar framför ögonen. Ja men tänker ni, le inte då! Mmm…. Grejen är då den att kinderna tydligen har samma rörelsemönster varje gång jag vänder upp för att fylla lungorna med luft. Just den detaljen är betydligt svårare att sluta med än att le..

Till slut hittade jag ett par som funkade! I Team Sportias tält under Vansbrosimmet förklarade jag mitt problem för HEADs representant på plats, han försåg mig då med ett par som var framtagna för personer med smalt ansikte, vilket jag definitivt inte har, men jodå de funkade. Projektet simglasögon tog September 2016 till Juli 2017 att lösa. 😊

Nu var ju kanske inte vare sig våtdräkt eller simglasögon den stora utmaningen när det gäller mina förberedelser för simningen.

Nej, den låg snarare i att lära sig simma!

Jag TRODDE att jag kunde crawla hyfsat. Men ack vad jag bedrog mig. Efter en crawlkurs på kvällar i Åbybadet insåg jag att jag hade mycket mycket att lära! Jag försökte ta till mig de tips jag fick och nötte på, främst genom att korsa Sisjön fram och tillbaka, fram och tillbaka, på eftermiddagarna efter jobbet. Ibland med stöd av andra, kunnigare simmare.

I juli var mitt självförtroende för min simning inte där den skulle, lyckades mot alla odds få en privat-lektion av simcoachen.se (Anna-Karin Lundin). På en timme lyckades hon fylla mig med självförtroende och teknik som både sparade krafter och dyrbar tid!

Löpning:

Min största utmaning. Här kämpade min bror, som är en van och duktig löpare, med att ge mig ett löpsteg som inte skapar oro på seismologiska institutet i Uppsala. Hans råd var mycket goda, liksom hans tålamod. Min hjärna tog in och förstod allt det han sa, men mina ben förstod inte. Det ville sig helt enkelt inte.

När jag, förmodligen pga dåligt teknik, byggt på mig en knäskada tog jag hjälp av Göteborgs naprapat och idrottsskadeklinik (Richard Bäckström) för att få ordning på min teknik, vände det. Han sa en sak som min hjärna förstod och som min hjärna tydligen lyckades kommunicera med mina ben och fötter: ”Niklas, tänk bara på att ha fötterna så kort tid du kan i marken, i varje steg”. Check! Det funkade!

Men det gillade INTE mina vader! Att jag ändrade löpsteget till att hamna mer på främre delen av foten, var inte min högra vads högsta önskan. Den krampade och protesterade högljutt. Jag tänkte, jaja, bit ihop nu Niklas, det här får du ta!

Under de sista veckorna innan racet var vaden så sur att värken inte längre släppte ens mellan träningspassen. Jag var beredd att testa allt för att slippa denna smärta! Min sambo och blivande fru bokade därmed tid för akupunktur. Jag gick dit, skeptisk måste jag erkänna. Jag fick visserligen några nålar, men det som gjorde underverk var ”koppning”! När jag gick därifrån var jag inte bara av med månader av värk, jag kunde springa ”med så lite tid i marken” som jag ville! 😊

Vad vill jag då ha sagt med detta, ville jag bara gnälla av mig och tala om hur jobbigt det har varit?

NEEEJ!! Det är INTE det jag vill förmedla!

Det jag vill förmedla är att det finns alltid en lösning, det FINNS alltid en lösning på allt!

Det jag vill förmedla är att det finns alltid någon som kan och vill hjälpa dig!

Det jag vill förmedla är att om jag släpper stoltheten och erkänner att JAG inte kan något, så dyker det upp människor jag knappt känner som är villiga att hjälpa mig!

Det jag vill förmedla är att där jag har brister finns det någon annan som är expert och som VILL hjälpa mig!

Det jag vill förmedla är att du ska se ”förbi” problemet, någonstans bakom eller vid sidan om finns en lösning.

Klarar jag alltid av att göra det, nej det gör jag inte, men då finns alltid någon (oftast är denna någon min sambo) som puttar upp mig ur gnälldiket. När jag inte klarat av det har jag fått hjälp! Sofie, min sambo, har förövrigt varit min stadiga klippa som jag lutat mig mot under hela resan. Men det kommer jag tillbaka till.

Under hela resan har det funnits människor i min omgivning som gett mig så otroligt mycket!

Energi, goda råd, hejarop, stöd i alla möjliga former.

Detta är något som jag reflekterat mycket över, hur otroligt många människor som gett, gett med hjärtat, gett utan att förvänta sig att få tillbaka!

Människor som jag inte känner eller människor som jag knappt känner och människor som känner mig väl.

Jag har fått så mycket energi från människor som från hjärtat önskat mig lycka till!

Jag har fått så många goda råd för att hjälpa mig till målsnöret, dessa råd har getts till mig som en gåva till någon de verkligen vill skall klara uppgiften. En gåva från hjärtat.

Jag har sugit åt mig all positiv energi, jag har tacksamt tagit emot gåvorna från hjärtat (de goda råden).

ALLA ni som gett mig detta, stort TACK!!!!

Jag har också fått en del ”goda råd” och ”lyckönskningar” som i stället kunnat ta energi ifrån mig.

Goda råd som har någon annan grund än att jag skall klara utmaningen.

Kommentarer som: ”men herregud, är det verkligen nyttigt för kroppen med en sådan belastning” eller ”tänk om du får men för livet”.

Jag säger absolut inte att den typen av kommentarer är sagda med någon slags illvilja, nej nej. Men de kommentarerna ger mig inte energi att jobba mot mitt mål, de kommentarerna tar energi.

Även om de inte är sagda av illvilja har jag funderat mycket över VARFÖR vissa väljer att ”ge” den typen av goda råd. Samma personer har säkert någon gång kört bil alldeles för snabbt, någon gång hällt i sig på tok för mycket sprit eller hittat på någon annan typ av dumhet som är långt mycket farligare än att träna för och genomföra en Ironman.

Jag har ingen olycksfallsstatistik på Ironman, men utan att veta tror jag de som ställer sig på startlinjen är relativt bra förberedda och med det torde dödsfallen under loppen vara relativt få. Ställer vi det emot en rejäl fylla eller en rejäl fortkörning torde riskerna och dödsfallen vara betydligt fler.

Jag har också fått en del ”lycka till” där jag känner att det inte kommer från hjärtat. Där det är sagt för att man ”ska” säga det. Där är mitt tips, säg inget om du inte menar det! Som Christer Olsson skulle sagt: ”du läcker vad du tänker”.

Här har jag också reflekterat hur oerhört tydligt det är just när någon lyckönskar fast han eller hon inte menar det.

Oavsett vilket motiv som ligger bakom denna typ av kommentarer och ”lyckönskningar” (som inte kommer från hjärtat) har jag valt att inte låta dem ta energi ifrån mig. Jag har lyssnat, kanske någon gång försökt att argumentera, men sedan lagt kommentaren i en soppåse och därefter i soptunnan. Skräp skall till soptippen, det är inget jag vill bära på i min mentala ryggsäck. Min mentala ryggsäck vill jag fylla bara med positiva saker som ger energi!

Jag kan inte styra vad människor tycker om mig, men jag kan välja vilka energier jag tar till mig och låter mig påverkas av. Jag väljer själv!

Sammanfattar jag året i några få punkter, ser det ut någonting såhär:

  • Tacksamhet över den positiva energin som östs över mig från alla möjliga håll!
  • Lärdomar att se lösningar på problem genom att titta vid sidan om eller bakom i stället för att stå och stampa stirrandes rakt in i ett problem.
  • Tacksamhet över all hjälp jag fått, både när jag bett om den och när jag har fått den i gåva utan att fråga.
  • Lärdomar i att det alltid finns någon som kan och vill hjälpa.
  • Planering för att träna rätt tar nästan lika mycket tid som själva träningen.
  • Det har varit värt varenda svettdroppe, varenda krona, varenda uppoffring jag har gjort, bara för att få stå förberedd på startlinjen.
  • Hur betydelsefull Sofie är i mitt liv, inte utifrån min resa till Ironman, hon är min klippa, min coach, min tröst, min kärlek. Om jag har fått försaka saker under året, så har Sofie fått försaka minst lika mycket om inte mer. Hon har inte bara gjort det, hon har gjort det och SAMTIDIGT stöttat MIG. Kommer aldrig kunna tacka henne nog…

 

Racet!:

Veckan då jag skall få ställa mig på startlinjen är här. Jag är förbered, jag har laddats med rätt kost, mina depåer är fyllda, kroppen är beredd, hjärnan är beredd.

Känner ingen nervositet, bara glädje!

Måndag: Pling! Mailet med mitt underlag för att registrera mig till tävlingen dimper ner i min inkorg.

Tisdag: Checklistan för det jag behöver under tävlingsdagen gås igenom och de sista pusselbitarna inhandlas, imodium, skohorn (mina cykelskor är lite svåra att få på), plåster och kanelgifflar.

Onsdag: Registrering, känslan när jag går mot tältet för att registrera mig är obetalbar. Ren glädje!

  • ”Har du tävlingslicens eller vill du lösa en endags-licens?”

– Börjar nästan skratta, men hon kan ju inte veta att detta är första gången jag gör ett triathlon (det är ju iofs också första gången jag simmar 3,8 km, cyklar 180km och springer ett maraton för den delen). Jag, säger: ”Jag får lösa en endags-licens”

  • ”Legitimation och startnummer”
  • Shit, det är på riktigt nu!
  • ”åh, jag ser att det är din första Ironman, kul!”, ”Här är ett rosa band som du skall ha på höger hand som visar att du är registrerad deltagare”, ”sen skall du också ha ett grönt band, som visar att det här är din första IM, då ser alla funktionärer att du inte gjort detta förut och du kommer med det få mer hjälp”
  • Tjohooooo, jag är klar för start!!!!!

 

Jag går ut ur tältet, med mitt rosa och gröna band på handleden. Det är officiellt nu, jag skall tävla! Jag bär också den numera klassiska Ironman ryggsäcken som alla deltagare får vid registreringen. Nöjd, i år var den svart och röd! Snyggt! Känner att den också uppväger min manliga fåfänga, då både ”badmössan” och deltagarbandet i år var rosa…. 😊

Jag går direkt från registreringen för att en sista gång innan racet få akupunktur och koppning. Inte för att jag längre behöver det, utan för att vara säker på att jag inte behöver det. Dvs, denna gång är det bara för att stärka mitt självförtroende.

Torsdag:

Ryggen krånglar, nästan nackspärr…. Shit shit shit!!!!

Lyckas få tag i en kiropraktor, hon ”låser upp mig” göööött! Det kommer att funka.

På kvällen, Racebreif och regelgenomgång. Jag kan redan allt som sägs, jag har läst på i ett år. Stämningen är på topp, mycket känslor och jag tänker att på lördag kommer många av de ca 2500 deltagare som är på plats, vara en Ironman. Några av dem kommer inte att vara det, men jag tänker att vara det.

Fredag:

Allt jag behöver under racet packas i påsar.

Blå påse: För växling från simning till cykel.

Röd påse: för växling från cykel till löpning.

Vit påse: Det som jag behöver efter jag har gått i mål, mm, just det, det som jag behöver efter jag gått i MÅL! 😊

Ryggsäck: med det jag kan komma att behöva på den enda ”langningen” jag får ta emot från icke funktionär. Min langare, Sofie, känner mig trygg, hon kommer att göra allt som står i hennes makt för att hjälpa mig.

Egen ryggsäck för det som jag skall ha i morgon bitti, när jag får gå in till min cykel och ladda med sportdryck mm.

Checklistan kollas och dubbelkollas, allt är med. (min checklista täcker 93 rader i ett Excell ark)

Kl 10:00 öppnar incheckning av cykel och växlingspåsar. Jag är där 10:10 😊

Jag ställer mig i kön, Sofie går bredvid och pekar på mitt huvud. ”du måste sätta på dig hjälmen”

Kl 11:00 Jag och Sofie bränner åt skogen för mycket pengar i tältet med kläder och annat smått och gott som bär Ironman emblemet.

Sen bär det av tillbaka till Öland/Eriksöre där Sofies föräldrar, Kenneth och Gunilla, har sin sommarstuga. En stunds vila och väntan på att mina barn: Jesper & Ida med sambo Erik och min bror med familj skall anlända. De har alla lovat att vara på plats sedan den dag jag anmälde mig.

De kommer att stå i målområdet när jag går i mål, jag ser bilden igen i mitt huvud, bilden av när jag kommer fram till den röda mattan och de står vid sidan av den och tar emot mig. Jag säger att jag ser bilden i mitt huvud, igen. Det är nämligen den mentala bilden jag har plockat fram under vartenda träningspass under året. Jag har sett bilden säkert 1000 gånger i mitt huvud. I morgon kommer jag få se den igen, i verkligheten!

En person till anländer, under eftermiddagen till Kalmar, min mor. Låter kanske inte så konstigt, men för mig är det det. Dels för att jag inte visste att hon skulle komma och dels för att vi annars inte ses så ofta. Jag justerar blixtsnabbt bilden i mitt huvud, jodå, sådär ja. Mina barn+sambo, Sofie, min bror med familj och min mor. Bilden justerad och klar, nu är det den jag kan plocka fram under racet! 😊

De anländer alla runt 20-snåret, vi säger ett kort hej. Sen åker jag och Sofie in till Kenneth och Gunillas lägenhet i Kalmar. Vi väljer att sova i Kalmar dels för att jag skall kunna slappna av och börja gå in i race-mode och dels för att det är närmare till start i morgon bitti! Tanken var att jag skulle sova runt kl 21, men jag fastnar i sociala medier. Fastnar i att suga i mig all energi som skickats digitalt till mig. Meddelanden som: ”lycka till, du kommer att fixa det!”, ”kör hårt, du är grym” osv fyller min telefon, som i sin tur fyller mig med massor av energi. Massor av positiv energi!!

Precis när jag skall lägga ifrån mig telefonen plingar ett nytt meddelande in, det är från Maria Frid. En person som jag bara träffat kort en gång. Men som under lång tid skickat energi via mina inlägg på sociala media. Maria har själv klarat Ironman inte mindre än 3 gånger. Hon har också gjort en viktresa som är fantastisk. Det var hon som inspirerade Sofie att genomföra Ironman 2014. Sofie som i sin tur inspirerade mig…

När jag startar telefonen visar det sig att hon skickat ett meddelande i form av en inspelad video, där hon ger mig sååå många goda råd, så mycket värme och omtanke och så mycket energi! En person som jag inte känner har tagit sig tid att spela in en film, bara till mig!! Jag blir rörd av hennes omtanke ögonen tåras och jag suger åt mig allt hon säger!

Jag somnar, helt lugn, känner ingen nervositet, bara glädje! När jag vaknar i morgon är det dags!

 

Race-day! (lördag)

Kl 04:00: Klockan ringer, jag plockar åt mig telefonen och suger åt mig energin från alla nya meddelanden som kommit in medans jag sov.

Kl 04:10: Kaffe och snus… ger önskad reaktion, kroppen kommer igång för morgontoalett.

Kl 04:20: Dags för att dra på sig raceoutfiten. Men innan det smörjs de delar av kroppen, som kan tänkas utsättas för viss friktion under dagen, in med vaselin-liknande smörja.

Kl 04:30: Blandar 8 flaskor sportdryck. 4 att ha med på cykeln vid start, 3 för att få vid den enda personliga langningen under cykelmomentet och 1 flaska till den personliga langningen vid löpmomentet.

Kl 05:00: Vi ger oss av till växlingsområdet för att förse cykeln med flaskorna med sportdryck. Passar samtidigt på att stoppa in en påse med kanelgifflar i växlingspåsen till cykelmomentet.

Kl 05:30: Vi beger oss till starten, som ligger ca 1km bort. Väl där inser jag att jag glömt att förse cykeln med det för mig kanske viktigaste kostintaget, snus! Eftersom det bara är de tävlande som får gå in på växlingsområdet är det för mig bara att knata tillbaka.

Kl 05:50: Jag är tillbaka till startområdet och börjar värma upp lite försiktigt.

Kl 06:10: Jag drar på mig våtdräkten, men bara till hälften, tröjan får var på en stund till. Fortfarande ingen nervositet, men jag känner att jag sakta mentalt går djupare in i race-mode. Jag känner det själv, men jag ser det också på Sofie. Hon ser det på mig och ”backar” lite, ger mig utrymme att få vara i det tillståndet. Jag har själv svårt att förklara vad det är som händer, men när jag går i race-mode ser jag heligt förbannad ut, vilket jag absolut inte är. Jag är fokuserad.

Kl 06:15: Min hejarklack kommer och önskar mig lycka till. Jag är naturligtvis glad enda in i själen att alla är där, jag är tacksam och glad. De ger mig en sista energikick. Att de dessutom alla för dagen är iklädda en orange t-shirt med speciellt tryck på, med budskap som är både humor och energi gjorde intrycket än mer påtagligt.

Men jag är inte riktigt ”där” ändå.

Jag är i ”race-mode”, i mitt huvud spelar jag upp en kort film. Om och om igen. Det som visas är hur mitt lopp kommer att se ut under simningen, hur jag helt ensam i en ”egen fil” simmar från den ena bojen till den andra. Jag ser hur jag simmar vid sidan om kaoset som skapas i vattnet när ca 2500 personer skall bana sin väg i vattnet. Jag ser hur min hejarklack kommer ta emot mig när jag kommer fram för att växla till cyklingen.

Kl 06:35: Jag ställer mig i startledet bakom skylten som säger 1:10, vilket betyder att de som står bakom den avser att simningen skall ta 1 timme och 10 minuter för dem. Jag ställer mig långt bakom den, närmare nästa skylt som säger: 1:20.

Speakern är igång, musiken dunkar, hela Kalmar är vakna, det är puls.

Led med koncentrerade tävlande, men som ler.

Nu är det snart här, ögonblicket jag längtat till. Jag känner tårarna komma, jag är så glad, stolt och tagen av stunden att tårarna kommer. Allt jag har kämpat för under året mynnar ut i just den här stunden. Jag är redo, jag gjorde det, jag är verkligen redo!

Kl 07:00: Kentas låt: Just i dag är jag stark lämnar högtalarna, far genom luften, når mina öron och går rakt in i mig. ”jag har längtat så länge till just denna dag”…. Tårar igen…

Låten tonar ut, trumvirvlar som följs av startskottet.

Nu nu nu, nu äntligen!!

Jag väljer att gå ner till vänster, där kan jag smita ifrån kaoset som blir i mitten och till höger. Där kan jag om jag har tur få en glimt av min hejarklack, en absolut sista energikick innan jag ger mig iväg.

Jag är framme vid rampen nu, rampen som leder ner till vattnet. När jag kommit ut halvvägs ser jag dem! Glädje, lycka! Håller tillbaka tårarna, det är dags att hoppa i vattnet. Nu när jag äntligen hitta simglasögon som inte läcker så kan jag ju fasen inte fylla dem inifrån! 😊

Jag hoppar i, känner att jag ”kommer in” i simningen i mitt tempo på en gång. Jag känner att jag får mitt utrymme. Jag behöver inte kämpa med att finna utrymme, jag kan simma på, helt i min egen takt.

Efteråt får jag höra att det gått rätt tufft till och att det till och med har förekommit handgemäng ute i vattnet. Det märker jag inte av alls.

Första rundningsbojen klar, nu den längsta delsträckan ner mot de vita husen vid brofästet av Ölandsbron. Fortfarande helt ensam, ingen trängsel. Jag känner mig stark och andningen är lugn. Jag bestämmer mig för att testa om jag kan öka frekvensen i mina armtag. Det funkar! Andningen fortfarande lugn. Tack för det simcoachen.se!!

Rundar boj 2 och 3 och är nu på väg tillbaka till hamnen. Stenpiren med Kalmarskylten är mitt ögonmärke för navigering. Armtag, armtag, armtag andas, armtag, armtag, armtag, andas, armtag, armtag, armtag, navigera, andas.

In i hamnen igen, klarar mig från den värsta trängseln, in under gångbron, någon väljer att simma rakt över min rygg. Jag väntar tills han simmat över mig innan jag försöker komma upp och ta luft igen. Efter en stund kommer samma person återigen och simmar rakt över min rygg, jag skrattar till. Jag tycker det är lite tungt att simma 3,8 km, den här stackarn verkar ju simma dubbelt så långt, måste vara skitjobbigt.

Upplopp, gööttt!

Upp ur vattnet, hör Sofies röst, ny energi! 😊 Ser henne, guud vad jag älskar henne! Garvar å försöker klumpigt dansa lite till musiken som dunkar ur högtalarna. Tappar fotfästet och far på näsan ner i vattnet igen, till publiken stora glädje! 😊

Tar min påse med cykelskor och hjälm, drar av mig våtdräkten, på med strumpor, skor och hjälm. Ut och hämta cykeln.

Hoppar upp på cykeln, hör ljudet från min hejarklack, ny energi! 😊

Iväg mot Öland.

Väl uppe på Ölandsbron märker jag hur det börjat att blåsa upp, då cykeln och jag helt plötsligt förflyttar oss någon meter i sidled. Bör jag sakta ner i nerförsbacken på bron? Näää….

 

 

 

 

Av bron, in i rondellen innan Färjestaden, en ny egen hejarklack som med ”heja Niklas skyltar” och hejarop fyller mig med ännu mer energi!

Förbi Eriksöre, Kenneth och Gunilla på plats och ser till att energinivån fylls på.

Mörbylånga: belöning, kanelgiffel.

Degerhamnsbacken; belöning, energigel.

Resmo, efter att ha korsat Alvaret i motvind: Belöning: Kanelgiffel.

Eriksöre: Kenneth hejar på.

Rondellen på väg tillbaka: Hejarklacken är kvar och ger energi.

Ler när jag cyklar i 10-15 m/s motvind över Ölandsbron.

In till rondellen i Kalmar, tusentals åskådare längs vägen som är där för att heja på…

I rondellen: Mina barn på plats, kan inte sluta le. Ni är så fina! Så stolt över er!

På väg norrut igen, belöning: Kanelgiffel.

Efter blomsterkorset: personlig langning, Sofie byter de fyra, nu tomma, flaskorna mot 3 nya. Energi att se henne!!!

Mitt ute i ”ingenstans”, fråga mig inte var. Hör jag plötsligt bekanta röster, när jag tittar upp står Sofies bror Fredrik med familj och hejar! Så oväntat och som jag behövde det JUST då.

Backen efter järnvägen i Rockneby: Någonting händer i knät, när jag ökar trycket i uppförsbacken efter järnvägs övergången. Tänk bort, tänk bort smärtan!!

2,5 mil kvar: belöning: energigel.

2,5 mil kvar, smärtan i höger knä ger sig inte.

Möter Emelie, eller healthbyemelie om jag skall vara korrekt. Känner henne bara via instagram, men jag känner igen henne. Jag tänker YES! Hon kommer greja det! Hon ligger en bit efter mig, men hon kommer fixa det.

1 mil kvar, sista belöningen: energigel.

1 mil kvar, smärtan är kvar.

Växling, av med hjälm och cykelskor. På med knäskydd, fotledskydd och löparskor.

Benen känns som om de tillhör någon som är på väg hem från krogen vid stängningsdags.

Under cyklingen bestämde jag mig, jag kommer inte kunna springa hela tiden med det knät, jag springer 500 meter och går 100, springer 500 meter och går 100 osv. Det fungerade första varvet, sen fick det bli 100/100, sen 100/200, sen 100/300.

Under hela löpningen dök det upp familj, vänner och bekanta längs banan som alla var där i ett enda syfte: hjälpa mig att ta mig i mål, med hejarop och applåder.

Hejarklacken med de oranga t-shirtarna hördes lång väg när jag närmade mig återigen med humor, värme, kärlek och energi: ”Nicke, Nicke han är bra, han är jättebra, han är ooootroligt bra”, fick mig inte bara att le trots att knät nu var på väg att begära skilsmässa. Det gav mig ett ordentligt garv och massor med energi. Eftersom jag vet att det också var syftet blev jag rörd över deras kärlek, de gjorde det för MIG.

 

3 kilometer kvar nu, jag kommer fixa det, jag kommer att bli en IRONMAN!!

Tårar….

Jag kommer in genom Kalmars gamla stadsport, möts av tusentals människor på båda sidor av vägen. Nu sprutar tårarna, jag är så glad, publikens respons på mina glädjetårar: Jubel och heja rop!!!

Rundar hörnet från larmtorget och in på Storgatan, ser den röda mattan och målet några hundra meter längre fram. Känns mer som det är publiken som bär mig fram än att det är mina ben som springandes under mig tar mig framåt. Jag bestämmer mig för att när jag når den röda mattan, då skall jag inte springa längre, jag skall gå och jag skall njuta av de sista metrarna. Jag skall njuta av att få se den bild i verkligheten, den bild som bara funnits i mitt huvud.

På röda mattan nu, publiken är galna, MIN hejarklack är galna, gråt, skratt, hejarop och klappande händer!

Samtidigt når mig orden som jag längtat efter att höra från speakern via högtalarna:                    ”Niklas, You are an IRONMAN!”

In över mållinjen, euforisk glädje!!

Sen kommer nästa knippe med känslor av glädje: MARIA FRID har jobbat över, bara för att vara den som hänger medaljen runt min hals!!!! (vilket jag hade önskat)

Dusch, mat, skumpa.

Jag är en Ironman! 😊

Kärlek, glädje, energi.

Jag är en Ironman! 😊

Söndag:

Jag är överöst av Gratulationer….

Hela vägen hem till Göteborg sitter jag och tittar i sociala medier. Men hinner ändå inte tacka alla!

Så om du orkat läsa enda hit och var en av dem som jag inte tackat: Tack, tack tack!

Tillbaka till frågorna som jag ville besvara:

Hur känns det: Jag får nog inse att jag inte KAN svara på det i några få ord. Men har du orkat läsa hela vägen hit, tror jag att du ändå fått en bild av vilka känslor jag har och hur jag känner mig.

Känns det tomt nu: Nej, inte alls, tvärtom. Under min resa har jag fått så mycket av så många och får fortfarande massor, jag är fylld. Fylld av glädje!

Är du sliten: Nej, inte alls. Känner mig LEVANDE. Både fysiskt och mentalt.

Kommer du att göra det igen?: U bet i will!

”Herregud, det skulle jag aldrig ha klarat!”:

– Jo det skulle du! Varför skulle inte du klara det när jag klarade det?

”Nej men jag har inte samma skalle som du”:

– Nej tack gode gud för det! 🙂 Men, det har du, kanske har du en bättre skalle än mig. Just dessa kommentarer har jag fått massor av under hela året, inte minst efter jag gått i mål. Jag har funderat mycket (!!) runt den sista. Har jag en ”unik” skalle? Är jag uthålligare än andra mentalt? Är jag envisare än andra?

Nej, det är jag inte!!!!

Det jag har, och som jag fyller på på olika sätt, är VILJA!

Viljan att göra något har alla, alla har kanske inte viljan att göra en Ironman, därmed blir tesen sann att: ”det klarar inte jag”.

Den som säger att han/hon inte skulle klara just en Ironman har inte viljan att göra den. Alla som HAR viljan kan göra/klara det!

Du klarar en Ironman, eller något annat, bara du har VILJAN.

Bandet som säger att jag är registrerad som tävlande och bandet som säger att det är mitt första Ironman är avklippta och pryder inte längre min högra handled.

Men starkare band, mer värdefulla band har knutits i deras ställe.

Banden till alla de vänner som fyllt mig med energi.

Banden till nya vänner.

Banden till alla andra som har haft sin resa till Ironman.

Banden till Kalmar och dess invånare som gick ”All in”, för att hjälpa mig.

 

Tack alla för allt stöd och energi ni gett mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>