Just idag är jag stark!

Idag är det exakt en vecka kvar tills starten går i Ironman Kalmar.

Kentas låt: ”just idag är jag stark”, som av många förknippas med nåt fotbollslag i Stockholmstrakten, kommer ljuda ut ur högtalarna och med det kommer vi tävlande likt ett lämmeltåg en efter en ta oss ner i vattnet. För oss som är där, tävlande som publik, kommer den låten alltid att förknippas med just Ironman.

Exakt ett år sedan idag, sen jag anmälde mig.

Förra året stod jag i publiken när starten gick, med gåshud över hela kroppen!

Man kunde ta på anspänningen hos de tävlande, men man kunde också ta på något annat, något som inte jag har/hade upplevt i något sammanhang tidigare. En glädje i att få starta, varenda en som stod i startfållan hade ett leende på läpparna samtidigt som de var tagna av stundens allvar.

 

 

Idag har jag en ny förståelse för hur/varför det såg ut så.

Alla deltagare har sin alldeles egna resa bakom sig, en resa som förberett dem för denna utmaning. En del har förberett sig i åratal, andra i några månader. Men oavsett hur lång resan har varit är stunden när Kentas röst ljuder över hamnen crescendot på timmar, veckor och år av förberedelser.

Alla har som sagt sin resa, jag har min. Finns stor risk för att en och annan tår kommer att trilla i startfållan. För några år sen var jag överviktig, omotiverad och med lyxen att kunna se i backspegeln så levde jag inte. Jag vägde 113 kilo och älskade sällskapet av pepparchips i tv-soffan.  Mina värden sa vid en hälsokontroll att det var dags att göra en förändring, om jag ville vara kvar och se hur det går för mina barn som vuxna. Läkarens ord glömmer jag aldrig: ”du mår gott Niklas, du njuter av livet, äter gott och dricker gott, kanske stressar du lite för mycket och slarvar med motion, men du njuter! Fortsätt att njut, men njut så mycket du kan, för du kommer inte ha så många år till din kropp säger stopp”.

Där började min resa som nu har tagit mig till Ironmans startfålla, via några Vasalopp/öppet spår kommer jag att stå inför mitt livs (hittills) största utmaning. Så om jag råkar fälla en tår då, så är det för att jag är så otroligt glad och tacksam för att jag står där och dessutom gett mig en rimlig chans att klara av utmaningen.

I mitt huvud finns inget annat än att jag kommer klara det, samtidigt är jag ödmjuk inför uppgiften och vet att saker och ting kan hända som gör att jag tvingas att bryta.

Men även om det skulle hända är jag en vinnare, jag är där, jag är där med mina barn, min blivande fru, min bror med familj, med andra vänner som står mig nära. Jag är där!! Jag har allt jag behöver, jag vill ha Ironman-medaljen, men jag har allt jag behöver även utan den!

På min resa har jag träffat människor som helt utan egen vinning hjälpt mig för att min resa skall bli lättare, PT Mikael Rasmusson hade en grym utmaning att få mig i form till mitt första öppetspår, Tenson och Bliz som stöttat mig, naprapat Richard Bäckström som inte bara hållit ordning på min kropp, han har gett mig massor av tips och hjälp inför IM, Simcoachen, mina barn, brorsan och alla ni andra som trott på mig och peppat mig. Mina kollegor som tvingats höra på mitt tjöt om träning och förberedelser. Listan kan göras lång, många är ni som jag är skyldig ett stort tack!

Vi fick sällskap sista biten av passet 🙂

Sen finns det en person till, min klippa, min trygghet, min coach, min kärlek, Sofie. Förutom att hon hela tiden trott på mig har hon stöttat mig i min resa på alla tänkbara sätt. Att ha någon vid sin sida som man kan bolla med då och då är ovärderligt och en lyx, det är inte alla som har den förmånen, men jag har inte bara haft någon att bolla saker med då och då. Jag har haft hennes stöd HELA tiden 24/7!!

Med motgångar som jag stött på under min resa har hennes stöd och kloka råd varit avgörande!

 

Motgångar har det funnits, tro inget annat, även om jag valt att inte skriva om dem här. De har kommit i lite olika former under året som gått. Men det har inte gått att läsa om på min blogg, varför?

Av ren och skär egosim! Jag vill förmedla positiva budskap, för när jag gör det FÅR JAG positivitet och positiva tillrop tillbaka. Att ge energi kostar inte energi, det ger energi! 😊

När jag står i startfållan vill jag att min skalle skall vara fylld med så mycket positiv energi det går, och lite till, så mycket att det rinner över och ut i varenda cell i hela min kropp.

Idag förstår jag varför alla står där med ett leende på läpparna, samtidigt som de är sammanbitna inför uppgiften. De har alla, vi har alla haft vår resa för att ta oss dit. Vi är alla glada/stolta för att vi står där!

Det är därför Kentas ord träffar så mitt i prick hos både tävlande och publik (som till stor del består av de tävlandes nära och kära).

Inför sista långpasset innan Ironman. Tack Jonas för ett grymt pass!!

ALLA som är där har längtat till just denna dag! 😊

Vi hörs om en vecka!

När vi vet hur det gick. Citerar en av deltagarna i Paralympics i Judo: ”Idag skall jag vinna Guld, om jag inte gör det låt mig då vara stolt över min insats”

 

 

 

 

//Niklas

 

Ps. Kan nog komma några fler rader och bilder på extremt vanlig på instagram under kommande vecka .Ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>